Så här låg jag då, för exakt ett år sen, med världens största mage
Jag var jättejättenervös. Hade knappt sovit alls under natten.
Tankarna hade irrat hit och dit,
och jag minns att jag funderade än på om
jag skulle överleva snittet
än om barnen skulle överleva.
Sen undrade jag massor över hur de skulle se ut, de små,
som hade levt omkring inuti mig så länge,
och som jag på något vis kände redan,
fast jag inte hade en aning om vem de var och hur de såg ut
Här ligger jag bara minuterna innan de kom till världen,
de små underbara bubblorna
Min väninna från gymnasiet var sköterska,
och hon lyckades blanda bort mig rejält
Alla oroliga tankar flög sin kos
och kvar blev bara ett lugn och en förväntan
Sen kom de,
Annéa, vår efterlängtade dotter och
Aaron, vår lika efterlängtade son
Har känt den enorma kärleken förr,
då de två äldre föddes,
och lika stor var den kärleken också nu, då dessa två kom.
Vilka underverk, vilka små perfekta varelser!
Jag var fullständigt och oåterkalleligt förälskad från första sekund
Och tänk, nu har redan ett helt år gått!
Det har varit en aning för lite sömn mellan varven
(eller allt som oftast, måste jag medge)
men det har samtidigt varit ett helt fantastiskt, oslagbart år.
Vilken tur jag har haft som fått tillbringa det i sällskap av de två bästa
Tack för att ni finns, våra små underverk
Mamma älskar er av hela hjärtat, och lite till!!
Grattis på 1-årsdagen, Aaron och Annéa!!
