Om kärleken till löpning

När jag sprang West coast race för typ 10 år sen,
då hade jag inte sprungit alls innan.
Gått jo, säkert tusentals kilometer,
men det är nog en helt annan sak.
Fast konditionen var bra tack vare en massa raska promenader,
så räckte orken inte till att springa.
När jag började i löpskola för ett år sen,
då orkade jag inte heller springa
mer än en par kilometer i ett sträck.
Men genom att varva gång med löpning,
och sakta, sakta öka på längden på löppassen,
så klarade jag till sist av att springa längre.
Det 4 första månaderna kändes det mest jobbigt,
men efter det blev det på något mirakulöst sätt lätt,
och framförallt kul
Så nu är jag också en av de där fanatiska löparna,
och jag måste erkänna att det får mig att må bättre än nånsin!

Springer snabbt, det gör jag ju inte.
Och det märktes bra då jag sprang startsträckan i WCR.
Typ alla sprang iväg med en sjujäkla fart,
och jag skulle inte ha orkat med om jag så skulle ha dött på kuppen.
Men jag hade bestämt mig för att strunta i de andra,
springa mitt lopp, och fast det kändes ovanligt tungt,
så lyckades jag ändå avverka min 8,2 km långa sträcka
på tiden 42,01
Det innebär en kilometertid på strax över 5 minuter,
och det mina vänner är inte illa för mig,
46 år gammal och ett år gammal på löpbanan :)

Ha det gott,
jag skall kämpa vidare i gymmet

Rockmom