Separationsångesten

Stängde den här dörren efter mig i morse,
med tårarna strömmande nedför kinderna.

Hörde hur båda barnen gallskrek där inne,
och såg bilden på min näthinna,
då båda två bars i väg av varsin tant,
förtvivlade och med tårar som sprutade...
Det var hemskt, det ÄR hemskt,
och jag önskar varje minut att det skulle ske nåt underverk
så att jag slapp börja jobba och fick vara hemma lite till...

Missförstå mig inte, jag gillar ju mitt jobb,
men jag gillar ännu mera att umgås med mina små underverk,
och eftersom jag vet att det här är mina sista barn,
så vet jag också att den här tiden aldrig nånsin mera kommer tillbaka,
och det gör mig så sorgsen och ledsen..
Därför är det också svårt att lämna bort dem.
Då jag egentligen inte vill att det skall vara så här.

Då jag hör deras gråt,
och ser deras förtvivlan, så skulle jag hela tiden vilja vända om,
rusa tillbaka, ta dem i min famn
och säga att:
"Äh, nu skiter vi i det här dumma stället och åker HEM"

Rockmom